Jernis har fattat gåspennan och bidrar här med stor lyrik.

För två-tre år sen drev Grönköpings Veckoblad med tv-programmet “Bonde söker fru”. Det inspirerade mig till att spåna vidare på samma tema. Jag har nu grävt fram filen och gjort viss bearbetning, vilket resulterade i följande lilla “skillingtryck”:

Balladen om Jöns Bonde, agrikulturarbetare med 007 sätt att söka

Bonde söker fru
Bonde finner råd
Bonde söker EU-bidrag

Bonde testar sju
Bonde finner fru
Bonde söker EU-bidrag

Bonde sprider säd
Fru söker gräl
Bonde söker EU-bidrag

Piga söker plats
Bonde söker tröst
Bonde söker EU-bidrag

Piga suger Bonde
Bonde söker bröst
Bonde söker EU-bidrag

Fru söker Bonde
Bonde söker skydd
Bonde söker EU-bidrag

Fru finner Bonde
Bonde söker nåd
Bonde söker EU-bidrag

Kavel hittar Bonde
Bonde söker vård
Bonde söker EU-bidrag

Melodi: ingen, dvs framföres dymedelst rapning

För nåra år sen åkte jag och hustru ner till Gerlos i Österrike tillsammans med syster och vidhängande norrlänning, som båda är rutinerade alpinister. Det var vid juletid. Första dan rekade frugan och jag utan skidor. Vi tog matarlinbanan, med stolar som gick högt över marken, upp till själva slalombackens lägsta punkt, där det på kartan var markerat med sån där trevlig “kniv och gaffel”-symbol.

Men hustru som har blivit allt höjdräddare med åren blev vit som en alpros i ansiktet under färden upp. Tack och lov stämde verkligheten med kartan. På bekvämt promenadavstånd, cirka 75 m lätt pulsning, låg serveringen där första hjälpen kunde fås. Ansiktfärgen återkom så sakta. Men inte ens efter andra hjälpen var hon beredd att återvända med linbanan. Skulle hela semesterkassan spenderas första dan på helikoptertaxi? Nejdå, så illa var det ändå inte. Det fanns en tämligen snöfri stig som i vida svängar slingrade sig ner för alpsluttningen till dalgången. Som den gentleman (obs: uttalas med sch-ljud) jag är gjorde jag givetvis sällskap och vi anträdde den två och en halv timme långa promenaden ner till Gerlos.

Jag hade inte stått på ett par slalomskidor på närmare tio år. Nu skulle det minsann bli ändring på det. Laggarna hyrde vi på en skidshop samma kväll. Ja, inte frugan förstås, men vi andra tre. Tidig morron, och så iväg igen till linbanan och upp. Vilket äventyr! Väl uppe gällde det sig att ta sig ur liftstolen på ett värdigt och stilfullt sätt. Icke då, och än värre blev det. När jag väl kommit på fötter skulle man snitsa nedför ett femtiotal meter för att komma till starten av ny linbana som ledde upp i den egentliga backen.

Det började bra med en glänsande vänstersväng, men sen sket det sig. Visserligen hade jag haft problem med högerhöften ett tag, men att det skulle hindra mig att lika snitsigt svänga åt andra hållet hade jag inte haft en ringaste tanke på. Det gick inte ens med lite mindre snits, inte alls faktiskt. Det bidde en stor jävla grop i den ganska lösa snön. Hygglosyrran och hygglonorrlänningen har vid senare vistelser på orten per vykort rapporterat om sina besök vid den beryktade, med skylt markerade “Stig-Helmer”-kratern.

Med nyvunnen insikt om mina fysiska begränsningar monterade jag raskt av skidor och pjäxor till förmån för medhavda kängor och retirerade passligt till serveringen för tidigarelagd “after ski”.

En av mina favoritkommenterare med gästblogg. I två delar dessutom, allt för att bygga upp en s.k. cliffhanger. Håll till godo gott folk.

Gyrots Sälenstripp fick mig att reflektera: jag, en dalkarl i mina bästa år, har aldrig varit i Sälen! Anledningarna är nog flera. “Bagarens barn”-syndromet är förstås en. Ett annat snarlikt skäl är att jag alltid klassat orten som något av en nollåttaenklav. Men det främsta skälet är bristande kemi, eller snarare fysik, mellan mig och utförsåkning.

För x antal år sen, under en vintersemester, besökte jag och några fler Granberget vid Siljansnäs. Medan resten av gänget for utför valde jag att ränna plattför. Ja, ränna och ränna är väl att ta i. Trots förpliktigande efternamn är det inte riktigt min grej heller, men hellre det än att slå mig fullkomligt fördärvad i en slalombacke. Jo, hej du, skulle kunnat ha strypt spårläggaren – om jag haft fallenhet för sånt – trekilometersslingan avslutades med själva slalombacken! Där stod jag på toppen med mina löparskidor. Att dom var av rundslitet trä var heller inget att yvas över.

Gruvli´-bävli´. Lappkast var inget alternativ, även om jag möjligen vid den tiden klarat av det rent tekniskt, så jag “kastade” mig föga oförväget ner för backen, praktiserande omvänd V-stil (och det här var långt före Boklövs succé i hoppbacken). Än idag vet jag inte hur det gick till, men efter ett par smärre fall stod jag längst ner utan ett minsta lilla benbrott. Till och med skidor och stavar var i samma om ock mediokra skick som före “racet”.

Nu är, eller var, jag inte helt rudis på utförsåkning, bara nästan. Gick på skidskola när jag var liten för att, moderiktigt iförd marinblå anorak och mörkblå elastabyxor, lära mig ploga och åka på skrå. Men begåvad med förhållandevis centralt i händerna placerade tummar gick det som med allt annat praktiskt, dvs knappast alls. Med åren lärde jag mig i alla fall att ta mig utför på “riktiga” slalomskidor, till att börja med på morsans avlagda av tysk tidig efterkrigsmodell i hickoryutförande. Tunga som satan, men med stålkanter och bindning med låg fästpunkt. Därtill matchande bambustavar och passande pjäxor, ja kanske inte så bra till fötterna som till skidorna.

***

Först ut som gästbloggare är Ylva på Y-front (fast efter all den här panegyriken vet jag inte hur jag ska kunna övertyga folk att jag inte skrivit detta själv).

Apropå kärleksförklaring. När Gyrot var liten kallades han Toto och var väldigt söt. I vår klass (jag gick i grundskolan med honom) var alla tjejer lite kära i honom. Nästan. En dag i andra klass lade alla tjejerna varsin lapp i hans bänk, utom en tjej som lade en till Klint. Det där blev lite pinsamt för mig som satt bredvid honom då. Jag minns inte riktigt hur han hanterade alla de där lapparna. Med tystnad, tror jag.

Gyrot var också roligaste killen i klassen. Men aldrig på ett elakt sätt utan han var dessutom en av de snälla killarna i klassen. Kanske var det mest jag som var känslig och lättstött. Jag pratade med en av killarna som jag hatade (så uttryckte jag det då) i klassen för några år sedan när vi träffades ute på juldagen. Vi kan kalla honom Pär. När jag sa att han var taskig mot mig i skolan kom han inte ihåg det utan sa att han nog bara var dum i huvudet. Sådär femton år senare hade han blivit trevlig. Dessutom hade han förvandlats från en liten gangster som lyssnade på Wasp till en farbror som lyssnade på Lasse Stefanz! Gyrot verkar inte ha genomgått en lika stor personlighetsförändring.

Jag brukar hävda det (eftersom det är sant), men nu gäller det mer än någonsin tidigare.

Kommentarerna är roligare än inläggen.

Inte så att inläggen håller ovanligt låg klass (utan samma låga) utan för att Jernis, Mats Berg, Uli, Erik S, Ylva, Johan Å, Raggoparden,  Kristina, Steffo och alla ni andra bidrar med fantastiska instick i den här bloggen. Samtliga: ta åt er av det välförtjänta berömmet.

Om ni någon gång får för er att ni vill gästblogga hos Gyrot med ett inlägg, hör för sjutton gubbar av er. Maila på blogg och sedan ett sådant där snabela och sedan wibrand.se