För nåra år sen åkte jag och hustru ner till Gerlos i Österrike tillsammans med syster och vidhängande norrlänning, som båda är rutinerade alpinister. Det var vid juletid. Första dan rekade frugan och jag utan skidor. Vi tog matarlinbanan, med stolar som gick högt över marken, upp till själva slalombackens lägsta punkt, där det på kartan var markerat med sån där trevlig ”kniv och gaffel”-symbol.

Men hustru som har blivit allt höjdräddare med åren blev vit som en alpros i ansiktet under färden upp. Tack och lov stämde verkligheten med kartan. På bekvämt promenadavstånd, cirka 75 m lätt pulsning, låg serveringen där första hjälpen kunde fås. Ansiktfärgen återkom så sakta. Men inte ens efter andra hjälpen var hon beredd att återvända med linbanan. Skulle hela semesterkassan spenderas första dan på helikoptertaxi? Nejdå, så illa var det ändå inte. Det fanns en tämligen snöfri stig som i vida svängar slingrade sig ner för alpsluttningen till dalgången. Som den gentleman (obs: uttalas med sch-ljud) jag är gjorde jag givetvis sällskap och vi anträdde den två och en halv timme långa promenaden ner till Gerlos.

Jag hade inte stått på ett par slalomskidor på närmare tio år. Nu skulle det minsann bli ändring på det. Laggarna hyrde vi på en skidshop samma kväll. Ja, inte frugan förstås, men vi andra tre. Tidig morron, och så iväg igen till linbanan och upp. Vilket äventyr! Väl uppe gällde det sig att ta sig ur liftstolen på ett värdigt och stilfullt sätt. Icke då, och än värre blev det. När jag väl kommit på fötter skulle man snitsa nedför ett femtiotal meter för att komma till starten av ny linbana som ledde upp i den egentliga backen.

Det började bra med en glänsande vänstersväng, men sen sket det sig. Visserligen hade jag haft problem med högerhöften ett tag, men att det skulle hindra mig att lika snitsigt svänga åt andra hållet hade jag inte haft en ringaste tanke på. Det gick inte ens med lite mindre snits, inte alls faktiskt. Det bidde en stor jävla grop i den ganska lösa snön. Hygglosyrran och hygglonorrlänningen har vid senare vistelser på orten per vykort rapporterat om sina besök vid den beryktade, med skylt markerade ”Stig-Helmer”-kratern.

Med nyvunnen insikt om mina fysiska begränsningar monterade jag raskt av skidor och pjäxor till förmån för medhavda kängor och retirerade passligt till serveringen för tidigarelagd ”after ski”.