Har du någon gång undrat vad du skulle heta om du var född och uppvuxen i Hedemora, och dessutom var en legend i stan? Jag kan tänka mig det. Nu har du chansen att få den frågan besvarad.
Det är detta inlägg som kommer att ta mig genom bloggandets pärleport. The mother of all inlägg. Det bästa som gjorts på den här sidan julafton.
Nu släpper Gyrot, som enda blogg i världen, hedemoranamnsgeneratorn. Sprunget ur den klassiska t-shirten ”Männen som skapade Hedemora” kan du nu få veta vilken av dessa hedemoraprofiler som är mest du.
***
Inte nog med det. Till varje namn hör en namnsdag som ni förslagsvis kan börja fira.
Er hedemoranamnsdag.
Påminn mig om att jag ska ge ut en nedladdningsbar almanacka med alla dessa namn.
Makalös, makalös, makalös innebandynostalgi. Dock aningen hedemoravriden. Det är dalainnebandyns nestor, profet, A Lennart Juhlin och sett över historien allt i allo Per Nordström som bjuder på den.
Bilden föreställer Rasmus Wingårdh. Han är Filippa K’s herrdesigner och anledningen till att jag nämner det är enbart för att ni ska få en bild av hur otroligt inne och hipp och modemedveten denna snubbe är.
Så, då var det utrett.
Kolla in hans pekfinger.
Nej, det andra pekfingret. På den sitter en dödskallering.
Att det var modernt förstod Gyrot redan 1996. Eventuellt, och jag säger eventuellt, har inte Rasmus köpt den på Hedemora marknad.
Det hade jag.
Denna story är publicerad tidigare, men en så pass bra sådan att den tål att publiceras igen. Så läs och njut när sanningen är som allra bäst.
Ok. Ni har läst (eller hört, jag brukar tråka ut varenda jävel i min närhet med meningslösa historier som ligger mig varmt om hjärtat) historien om min Scirocco. En skitbil som väckte Janne Källström varje morgon och där vindrutan var skrapad en hel vinter med spegeln från solskyddet på passagerarsidan så den blev så repig att den uppvisade egenskaper som hos ett prisma. Solstrålarna reflekterades åt alla håll och man kunde var säker på att inte se ett skit vid minsta motljus.
Men faktum var att bilen i denna story bara är rekvisita. Det var nämligen så här att… …nej vänta nu. Det här måste börja som en saga. Vi tar om det.
Det var en gång en solig dag. Jag satt och njöt på min cykel upp mot Hedemora centrum. Det var 1996 och marknad i stan och jag hade bestämt mig för att försöka motstå frestelsen att köpa ett par sådana där Jack Daniels-shorts som känns urtvättade redan vid inköpet.
Vad jag däremot la hela veckopengen på var en dödskallering. Förödande skulle det visa sig. Det vilade nämligen en förbannelse över ringen. Veckan efter marknaden tog jag min Scirocco och åkte upp till Kärleken i Djurås. En sjumilafärd med Lundells ‘Älskling’ på högsta volym i Gunnars upp och ner vända stereo. Vi hade kommit överens om en utflykt till Djurmo klack. Jag hämtade upp henne och vi satte iväg mot målet. Men i korsningen vid riksvägen skulle jag växla ner, men fick inte ur trean. Det gick inte. Hur man än tog i, med spjärn mot golvet, och med båda händerna runt växelspaken kunde jag inte rubba den. Jag fick slira hem till svärmors garageuppfart på trean och ta bussen hem. Inte mer med det.
På vägen hem började jag fundera vad som hänt mig den senaste veckan. Det var idel motgångar. Noll rätt. Och jag började misstänka ringen. Vilka demoner hade jag släppt lös genom att äga ringen? Under en fika i Gammelgården på måndagen tog jag upp problemet med Pinnen . Det gick inte att fortsätta. Jag var nära undergången. Pinnen var mer realistisk. Han lovade att köra upp mig till Djurås i sin Escort cab och lotsa mig hem genom 11 rödljus där jag knappast hade råd att stanna, för att sedan undersöka mekaniken kring växlarna. Själv kastade jag ringen i sjön Hönsan. Det plaskade runt ringen när ytan tog emot som Per Persson skulle sagt.
För att göra en redan för lång historia något kortare, vi gled upp, hämtade bilen, fick grönt i varenda rödljus, stannade inte förrän vi stod i ett gör-det-själv-garage på OK, slog i en liter växellådsolja (det är onormalt mycket har jag fått förklarat för mig), la i backen och backade ut.
Ni fattar själva. Ringen låg på botten av Hönsan och jag var fri. Lyckans sol lyste åter upp min väg.
Men Hönsan, som fick ta emot ringen, den drabbades av algblomning och har mig veterligt inte varit tjänlig som badsjö sedan dess…
Alva fick se bilden på Pinnen och frågade: Vad hette den där farbror’n som satt i soffan hos oss?
Jag försökte förklara för henne att Ulf kommit upp i en ålder då det börjar bli lite känsligt att kallas farbror. Inte lika känsligt som det alldeles strax är för Dennis, men dock känsligt.
***
Gubbjäveln håller dock ännu. Spelar fortfarande innebandy, och gör fortfarande mål.
Jag har en för jäkla bra dialektfilm på gång, men de är svårt att få folk att ställa upp framför kameran. Känner ni någon skönt avslappnad göteborgare, en skåning eller en kines så hör av er.
***
Kan ibland komma att tänka på när Johan Blomkvist skickade in tre oljetrattar i paketleken, och blir genast på väldigt bra humör.
***
Om man slår upp ”one hit wonder” i ett lexikon borde man hitta en bild på Chesney Hawkes. Han är förresten en exakt morphning av Pinnen och Pinnens kusin Pär.
***
Det räcker förresten med någon som kan misstas för att vara göteborgare eller skåning. Och en asiat räcker gott.
Dags för succén språklådan igen. Och om de tidigare försöken (inte sandat ända fram, pilsnerfilmsuttryck, eller, egna ordspråk) varit succéer, så kommer detta att slå alla former av kommentarsrekord. Jag vill att ni berättar vilka smeknamn människor i er närhet förärats med.
***
Pinnen. Legend i Hedemora
Jag är från Hedemora, en stad där 99% av alla invånare har smeknamn. Vissa så djupt inpräntade (Stocken, Klev, Padda, Bosa) att gemene man inte känner till dopnamnet. Andra är härledda ur namnet (Hammar’n, Wesslan, Hundknullar-Gunnar) eller har tillkommit tack vare en utmärkande egenskap/färdighet (Bomben, Pinnen, Mörtöga, Picken, Motorkorven).
Johan Åkerstedt brukade berätta mustiga historier om Janne Gatorade, Jernis nämnde vi något tidigare tillfälle Pelle-GT. Överallt florerar smeknamn som förgyller tillvaron för samtliga utom möjligen namnbäraren själv.
***
Det är förresten bloggbekantingen Curre Englund som ligger bakom Stockens epitet.
***
***
Så håll inte igen nu.
Ge mig de bästa, galnaste, konstigaste, roligaste eller mest långsökta smeknamnen.
Serietecknare, reklammakare, vivör, filmskapare och idiot.
En rubrik som drar besökare, det vill jag lova.
Mest kommenterade